Tankarna bara snurrar och snurrar. Hela tiden allt fortare tills jag får svårt att andas. Svårt att andas för att gråten fastnar i halsen och stryper mig. För att hjärtat slår fort. För att allt blir ett virrvarr i huvudet. En karusell som inte går att stoppa. Jag kan inte hoppas av, det bara fortsätter och fortsätter.
Och jag blir irriterad på mig själv över allt meningslöst som sätter igång paniken. Ångesten. Självföraktet. För att jag inte kan lära mig att tycka om min kropp. Att jag inte kan ha självkänsla nog att tycka om mig själv och stå för den jag är. Att jag inte vet vem jag är. Att jag får panik över att inte veta hur man klär sig för att känns sig lite bättre till mods. För att semestern bara går, veckorna rinner iväg och allt som jag ville göra när barnen sover. Jag gör inget av det. Ville scrappa, skriva, blogga, snickra, måla, sy. Såklart jag inte tänkte göra allt. Men jag gör inget. Sitter vid den förbannade datorn och har ångest och kan inte ta mig för någonting. Och så snurrar det på i huvudet och jag orkar snart inte. Vet inte hur jag ska stoppa det här. Kan inte. Går inte.
Vill bara få vara jag, veta vem jag är. Inte hålla på som jag gör. Inte förstöra min kropp. Mig själv. Vara en bra förebild åt mina barn. Jag är så jävla patetisk som bryr mig om såna ovesäntligheter i livet. Livet som är så skört. Livet som har så mycket annat underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar