Speedad

Känner mig uppskruvad och speedad. Tankar far runt. Har pillat med bokstäverna till den där skylten till jobbet. Började tänka på vilken tid jag måste gå upp. Alltså vad jag skulle ställa väckarklockan på. Och den evigt tröttande, stressande frågan om vad jag ska ha på mig imorgon. Det snurrar i huvudet. Klädplagg och ångest i ett enda virrvarr. Måste, måste bestämma mig ikväll annars bryter jag ihop av ångest och stress imorgonbitti. Och hinner definitivt inte snooza. Karusell i huvudet. Bestämmer mig tillslut men känns inte helt bra. Kan mycket väl komma att ändra mig imorgon bitti. Ska läsa några kapitel i min Marian Keys-bok. Läser samtidigt som jag skriver min egen bok i huvudet som jag tänker på kläder som på att jag måste skriva i bloggen och att kanske ska jag gå upp igen och fortsätta med skylten men den kommer aldrig att bli bra i det tillståndet. Måste sluta. Måste varva ner. På nåt sätt. Eller inte.

Eddie igen

Barnen är hos mormor och morfar. Maken på Liseberg med jobbet. Hemmakväll. Ensam. Nästan. Det är jag och Eddie. Äntligen tid att se Water on the road-Eddie Vedder live. Så ikväll är det jag och han.

Lamotrigin

Har inte skrivit på ett tag. Har varit rörigt med allt kring jobbets flytt till nya lokaler. Det är iallafall skönt att vara på plats på Slottet. Underbar miljö både ute och inne. Och omgivningarna med skog och hästar kommer förhoppningsvis ha en positiv inverkan på mig.
Förra veckan ringde Joseph, min läkare. Han skrev ut medicin till mig. Men inte stämningsstabiliserare utan Citalopram! Jag var för feg för at ifrågasätta men efteråt var jag arg och sur. Jag vill inte ha SSRI. Jag har testat förut och de hade ingen annan effekt än en massa tråkiga biverkningar. Dessutom är ju enbart SSRI ingen hit för någon med bipolär sjukdom. Jag hämtade ut citalopramen iallafall och stoppade i mig i två dar. Tänkte (efter en låg helg) att om jag tog några stycken bara kanske jag kunde få en släng av hypomani... Bättre än att vara låg.
I måndags ringde Joseph igen. Jag hade mailat och ifrågasatt och sagt att jag ville ha stämningsstabiliserare. Han skrev ut Lamotrigin och nu har jag startat min upptrappning med 25 mg. Än så länge har jag bara huvudvärk som biverkning (och den biter ipren på) och jag har faktiskt haft en stabilt bra humör i 2 dagar nu. Kanske jag hade haft det ändå, kanske bara placeboeffekt men det spelar ju inte så stor roll. Varje bra dag är skön. Så nu hoppas jag innerligt att den här medicinen ska hjälpa mig. Nu när jag vågar prova tillslut.

En liten sessa

Det känns som väldigt länge sen nu, som min Storskrutt var en liten, liten sessa. Men ändå var det som igår.

Eddie

Idag dregglar jag över mannen i mitt liv:-)
Eddie Vedder.

Tankar som rusar

Nu löper tankarna amok i mitt huvud igen. Det rusar och susar och jag kan inte fånga en tanke, inte hålla kvar. Allt huller om buller och panik. Jag tänker att nu har jag varit hemma hela dagen från jobbet, ja, jag hade ju ont i magen, och jag skulle göra det och det och det och nu sitter jag här och har nästan inte gjort någonting utom att påbröja städning och nu är det bara halvklart och dammsugare och allt ligger framme och jag måste avsluta och jag har bara surfat på datorn och sett en dokumentär på tv och jag har inga kläder behöver köpa nya men jag är tjock och ful och vet intehur jag ska klä mig nu när jag ändå har en del pengar att handla för och imorgon är det sommarfest med jobbet på kvällen och jag har inget at ta på mig vet inte vad jag ska ta på mig och jag har inte ätit fast jag borde fast jag vill ju inte äta och om bara två timmar måste jag hämta barnen och då måste jag har städat klart och kanske helst lagat mat med så jag bara kan vara med dom men vi har ji inga ägg hemma så då kan jag inte steka pannkaka och texten på datorn bara flimrar och hjärtat slår fort och ikväll måste jag springa också och tvätta håret och helst färga det men det orkar jag nog inte och jag måste komma på nåt att ta på mig på festen imorgon eller iallafall bestämma mig för vad jag ska köpa om jag ska köpa nåt nytt för det hinner jag imorgon eftermiddag och... Så snurrar det på. I mitt huvud. fortare och fortare. Men inget gör jag utan bara sitter kvar i soffan. Nu SKA jag resa mig. SKA sätta på lite Eddie på stereon och städa klart. SKA.

Länge sen jag sjalade

Det känns som väldigt länge sen jag sjalad mina barn. Favoritsjalen över alla var denna underbara, mjuka, vackra, bästa Hoppendiz Havanna.

Blomstermani

Jag älskar alla de vackra blommorna som växer vid vår sommarstuga. Alla färger, dofter och former. Kan sitta och titta på blommorna hur länge som helst. Vill bevara dem i evighet. När jag satt en kväll på verandan fick jag en tanke om att gräva upp ett par lupiner och ta med hem till huset. Visserligen sådde jag lupiner hemma förra soammaren och det verkar bli en och annan som blommar i år. men för att skynda på det hela lite så kunde jag ju ta med några stycken. Och lite roligt att ha Skacksjölupiner i Bohus. Sagt och gjort. Nästa morgonen tog jag fram spaden och började gräva. Sen spårade det ur... Efter att ha grävt upp en enorm klump med både gräs och lupiner så gick jag lös på alla möjliga blommor. Hundkex, smörblommor, midsommarblomster, smultron, timotej. Drog upp det mesta med rötter och allt och blev alldeles uppvarvad. Såg framför mig hur min radhusträdgård där hemma förvandlades till en blomsteräng och ryckte upp blommor helt utan eftertanke. Lite senare satt jag med en enorm hög av blommor och ett uppgivet hjärta. Vad höll jag på med? Vad tänkte jag på? Hur ska jag få hem alla blommor i en redan fullpackad bil? Och till vilken nytta? De kommer blir förstörda på vägen eller så kommer jag inte orka gräva ner dem när vi kommer hem. Och alla blommorna växer ju på ängarna i Bohus också. Varför blir det så här? Allt eller inget? Känner mig trött och less på mig själv. Väljer ut några av blommorna som jag ändå sätter i vatten och fraktar med hem. Och gräver ner. Inte blev det snyggt, men nu står de där iallafall. En bit Värmland i min trädgård.

Närhet och närhet

Måste ha fallit under natten. Tappat fotfästet. Känner det med ens då jag slår upp ögonen. Det spelar ingen roll att solen skiner, för allt det gråa är där. Barnen vill mysa och gosa men jag klarar det inte. När allt är grått och jag har fallit hårt klarar jag inte av närheten som mina älskade vill ge mig. Inte från barnen inte från maken. Jag blir stel och avvisande och barnen blir klängigare och kletigare. Det kryper i mig, paniken gör sig påmind när Storskrutt vill kramas och pockar på min uppmärksamhet. Jag blundar och biter ihop till käkarna värker. Försöker härda ut. Vakta min tunga. Men till slut snäser jag åt henne iallafall. Att jag vill vara ifred. Hon blir ledsen, jag blir ledsen. Så ont att behöva göra så, bete sig så. Klarar inte närheten. Inte närhet med krav. Samtidigt är det det min kropp skriker efter. Närhet. Någon som håller om utan att kräva tillbaka. Dör jag bestämmer. Där jag bara kan få finnas en liten stund. Utan att behöva ge. Slippa prata, förklara, älska. Bara en famn. Tystnad. Förståelse. Tröst. Ro. Andhämtning.
Det kan jag få av A. Ibland ser han själv och håller stilla om mig en stund. Ibland ber jag själv om att bli kramad. Behövs inte så mycket. Bara närheten och förståelsen. Därför tycker jag så mycket om A. Att få vara totalt självisk. Att bara vara jagjagjag. Inte mamma, fru, förälder, arbetskamrat. Bara mig själv. Få ha mina känslor. Bra eller dåliga. Ledsna eller glada. Totalt tokiga eller förnuftiga. Bara vara. Bara ta emot. En liten, liten stund.

Försommarkväll

Sommarkvällen är mättad av dofter. Nyklippt gräs, nyponrosor vars knoppar just brustit, rök från elden, grillat kött, färskpotatis. Jag andas och andas. In. Som om jag inte kan få nog av allt det underbara. Hur beskriver man förrästen dofter får någon som aldrig kännt den? Går det alls?
Kvällen är ljummen, allt är så tyst och stilla. Och ändå så mycket ljud. Hur går det ihop? Lugnet och stillheten i allt liv. Sjön ligger som en spegel och från vassens kant hörs lommens nästan ödesmättade rop. Syrsornas outröttliga spelande, björktrastarnas tjattrande när de söker föda åt sina ungar, avlägset skratt och hovtramp utifrån grusvägen. Jag älskar sommarkvällar på landet. Få saker får mig att känna mig så levande.

Storskrutt cyklar

Vaknar tidigt idag med. Storskrutt kommer upp i sängen och lägger sig mellan oss på sitt buffliga vis. Varför stör jag mig på hennes bufflighet, osmidigheten? Det gör ont att störa mig på det. På en egenskap hos min älskade flicka.
Vi går upp istället. Ut i sommaren. Daggen glittrar i gräset och det är redan väldigt varmt. Jag och Storskrutt går bort till dikeskanten där det växer mängder med nyutslagna lupiner. Jag älskar lupiner. De är så vackra. Vi går i tystnad och plockar varsin bukett som vi sätter i en vas på verandan.

Efter frukost far vi till barnens farmor. Det är mysigt att vara där. Spännande att rota runt bland alla henns loppisfynd i uthus och bodar. Där finns allt man kan tänka sig och lite till. Där står till och med en mycket gammal bil, täckt med spindelväv och som för länge sen gjort sin sista tur.
Storskrutt får en cykel. En riktig en med två hjul. Precis lagom stor. Hon bara hoppar upp och cyklar iväg. Jag blir nästan besviken att jag inte behöver springa efter och hålla i pakethållaren. Hon har bra balans, min flicka. Har väl övet upp den på sin springcykel och på hästryggen. Hon är så lycklig! Jag är så lycklig! Att se min dotter cykla för första gången. Ett stort steg.

Ballerina på en smal lina

Min lilla flicka, min storskrutt. Min prinsessa som hunnit bli 4 år äldre sedan fotot togs. Hon som drömmer om att få bli en ballerina på en cirkus. Att klä sig i vackra klänningar och dansa på en tunn lina högt upp under cirkustältets tak. Hon vet inte hon, att hon har en mamma som är en riktig ballerina. Som ständigt, varje dag balanserar på en tunn tråd. Men jag är varken graciös eller vacker och klär mig inte i små rosa tyllhistorier och balettskor. Jag är tjock och klumpig och svajar hit och dit för att hålla balansen. Får inga som helst kickar av balansera högt där uppe. Jag är trött och rädd och ledsen för jag vet att minsta felsteg får mig att falla. Fallafallafalla utan skyddsnät, utan säkerthetslinor. Det blir ett hårt fall. Det gör så ont. Ont i kroppen, ont långt, långt in i själen, i hjärtat.
Det är ingen rolig balansgång, bara så energikrävande. Så tröttande. Så tungt att ta sig upp igen efter ett fall. Om och om igen.

Ibland händer det när jag står och balanserar på linan att det kommer en ljummen vind. En vänligt vindpust som tar tag i mig. Ger mig vingar och lyfter mig högt, högt upp i skyn. Svävar. Flyger. Fri som fåglarna. Som en älva.
Allt är klarare där uppe. Luften är lätt att andas, barnens skratt klingar i mina öron, blir till ljuv musik i mitt hjärta. Ögonen tåras över allt det vackra i livet. Världen är så full av färger, så full av liv. Här vill jag stanna. Här vill jag leva. Jag är stark och lycklig.
Men de där vingarna är bara lånta. Tidsbegränsade. Jag tappar dem alltid. Och utan vingar faller man. Att falla från himlen, det gör ont. Så ont att jag går sönder lite för varje gång.

Årets första dopp!

Solen kikar in bakom rullgardinen och väcker mig redan vid sjutiden. Härligt sätt att vakna på och så skönt att få ligga och morna sig en stund. Lillskrutt vaknar och kryper upp till mig. Vi ligger och myser en stund innan jag går upp. Hoppar i mina joggingskor för en liten löprunda. Det går trögt. Jag har ont i musklerna och känner mig stum och trött men tjugo minuter borde jag orka. Efter en stund springer jag på lite lättare och bestämmer mig för att ta den längre rundan på 40 minuter istället. Skogen doftar barr och skön glittrar mellan björksatmmarna. Det är sommar. Sommar. Sol. Stugan. Löpningen ger mig en tillfällig kick och jag mår ganska så bra. Efter frukost tar jag med Lillskrutt till Sunne. Vi handlar och äter glass. Försöker att inte stressa, inte ha bråttom någonstans. Fånga nuet.
När vi kommer tillbaka till sommarstugan packar vi badväskan och går ner till sjön. Det är bara ett par hundra meter. Vi sopar bort alger från stenarna och rensar bort gammal vass från strandkanten. Efter ett tag känns vattnet riktigt behagligt och vi badar, jag och barnen. Det var många år sen jag badade så tidigt. Men det var skönt. Det har varit en skön dag. En vanlig dag.

Huvudvärk och vattenläckor

Jobbigt igen. Vaknar med den förbannade huvudvärken. Blir alltid livrädd när den sätter in, rädd att den ska stanna kvar. Som den gjorde för två år sen. I tre månader gick jag med någon form av spänningshuvudvärk. Dygnet runt. Var på två olika vårdcentraler, hamnde på Sahlgrenskas akut, kollade synen hos opiker, gick hos kiropraktor och skaffade en svindyr bettskena hos tandläkaren. Inget hjälpte. Ingetingetinget. Tills jag läste nåt på nätet om bihålor och kortison. Så jag testade. Självmedicinerade med kortisonnässpray. På en vecka försvann huvudvärken. Ett mirakel. Läkaren var mycket tveksam till att kortisonspray verkligen kunde hjälpa, medan min psykolog trodde att det visst kunde ha effekt. Att en del psykpatienter behandlas med kortison mot smärtor av olika slag. Spelar ju inte så stor roll vilket. Det hjälpte på mig och det är jag tacksam över.

Rotar igenom medicinväskan men inser att jag inte har någon spray hemma och inte hinner köpa nån.Vi behöver komma iväg så att vi kan få njuta av solen i stugan i eftermiddag. Jag får ta en sväng till apoteket i Sunne imorgon.

BArnen ser på tv medan jag packar det sista, fixar fram frukost, gör iordning matsäck och bär ut i bilen. Redan vid klockan tio kommer vi iväg på den 4 timmar långa bilresan till paradiset. Ska bli skönt att komma bort några dagar. Bara få vara. Utan krav och måsten.

Huvudvärken vill inte ge sig men jag mår iallafall ganska bra. Det känns normalt. Varken upp eller ner. Tyvärr varar det inte länge. När vi kommer fram är svärmor i stugan och det visar sig att en blandare har pajjat så vi har inget vatten för tillfället. Jag bryter ihop imonbords. Mer behövs inte för att få mig att tappa fotfästet. Allt blir svartsvartsvart. Försöker behärska mig genom att dra mig undan. Sura och gråta i min ensamhet. Tar med barnen ner till sjön och där infinner sig lite ro i själen. Vinden är frisk och vågorna slår mot stenhällen. Barnen är glada och leker i vattenbrynet. Det känns lite lättare i mitt bröst. Tills vi går upp för att äta. Då kommer allt över mig igen. Orkar inte vara social så jag struntar i maten och lägger mig en stund på Storskrutts säng. Gråter förtvivlat och det är så skönt. Det var länge sen jag grät och det känns befriande. Somnar sedan en kort stund. Är så trött jämt. resten av kvällen blir ganska ok. Maken och svärmors gubbe fixar en ny blandare och vi har vatten igen. Dricker ett glas vi och lyssnar på Pearl Jam. Och hoppas på att imorgon blir en bättre dag.

En bra dag

Känner inget särskilt när jag vaknar. Är som vanligt spänd på hur dagen ska bli. Det är kyligt ute idag, första sommardagen. Första juni. Så fort tiden går. Känner mig nedstämd efter att lämnat barnen på dagis. Det tar emot att behöva gå till jobbet, trots att det är sista dagen innan en veckas ledigt. Tanken på att vända om och gå hem istället kommer snabbt men jag låter den passera. Går förbi ekbacken idag igen. Det luktar nästa lika gott som igår. Fast doften av solvarmt saknas. Men jag fyller näsan med sommar och känner mig lite piggare. På bussen kommer jag på att Eddie Vedders nya skiva kom igår, undra om den finns på Spotify? Det gör den. Blir glad över det och lyssnar förväntansfullt på den under färden in till stan. Fastnar för en låt, Sleepless Night. Spelar den om och om igen tills jag kliver in på jobbet. Typiskt mig. Att fastna för en låt och spela sönder den.

Blir en helt ok dag. En normal dag skulle jag tro. Varken upp eller ner men kanske en aning låg eftersom jag har en irriterande och tröttande huvudvärk hela dan. Dippar lite när jag kommer hem eftersom maken är lite nere. Upplever det att det är mitt fel eftersom han tycker det är trist att jag inte mår bra. Surar en stund men sen pratar vi och det känns bättre. Lagar midda, packar inför turen till stugan i helgen och nattar sedan jättetrötta barn. Hänger tvätt, packar lite till, fixar ett par saker på datorn och bestämmer mig för att ta en löp-runda. Är pigg och uppvarvad och springer fortare än vanligt. Lättare.

En bra dag.