Min lilla flicka, min storskrutt. Min prinsessa som hunnit bli 4 år äldre sedan fotot togs. Hon som drömmer om att få bli en ballerina på en cirkus. Att klä sig i vackra klänningar och dansa på en tunn lina högt upp under cirkustältets tak. Hon vet inte hon, att hon har en mamma som är en riktig ballerina. Som ständigt, varje dag balanserar på en tunn tråd. Men jag är varken graciös eller vacker och klär mig inte i små rosa tyllhistorier och balettskor. Jag är tjock och klumpig och svajar hit och dit för att hålla balansen. Får inga som helst kickar av balansera högt där uppe. Jag är trött och rädd och ledsen för jag vet att minsta felsteg får mig att falla. Fallafallafalla utan skyddsnät, utan säkerthetslinor. Det blir ett hårt fall. Det gör så ont. Ont i kroppen, ont långt, långt in i själen, i hjärtat.
Det är ingen rolig balansgång, bara så energikrävande. Så tröttande. Så tungt att ta sig upp igen efter ett fall. Om och om igen.
Ibland händer det när jag står och balanserar på linan att det kommer en ljummen vind. En vänligt vindpust som tar tag i mig. Ger mig vingar och lyfter mig högt, högt upp i skyn. Svävar. Flyger. Fri som fåglarna. Som en älva.
Allt är klarare där uppe. Luften är lätt att andas, barnens skratt klingar i mina öron, blir till ljuv musik i mitt hjärta. Ögonen tåras över allt det vackra i livet. Världen är så full av färger, så full av liv. Här vill jag stanna. Här vill jag leva. Jag är stark och lycklig.
Men de där vingarna är bara lånta. Tidsbegränsade. Jag tappar dem alltid. Och utan vingar faller man. Att falla från himlen, det gör ont. Så ont att jag går sönder lite för varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar