Jag älskar alla de vackra blommorna som växer vid vår sommarstuga. Alla färger, dofter och former. Kan sitta och titta på blommorna hur länge som helst. Vill bevara dem i evighet. När jag satt en kväll på verandan fick jag en tanke om att gräva upp ett par lupiner och ta med hem till huset. Visserligen sådde jag lupiner hemma förra soammaren och det verkar bli en och annan som blommar i år. men för att skynda på det hela lite så kunde jag ju ta med några stycken. Och lite roligt att ha Skacksjölupiner i Bohus. Sagt och gjort. Nästa morgonen tog jag fram spaden och började gräva. Sen spårade det ur... Efter att ha grävt upp en enorm klump med både gräs och lupiner så gick jag lös på alla möjliga blommor. Hundkex, smörblommor, midsommarblomster, smultron, timotej. Drog upp det mesta med rötter och allt och blev alldeles uppvarvad. Såg framför mig hur min radhusträdgård där hemma förvandlades till en blomsteräng och ryckte upp blommor helt utan eftertanke. Lite senare satt jag med en enorm hög av blommor och ett uppgivet hjärta. Vad höll jag på med? Vad tänkte jag på? Hur ska jag få hem alla blommor i en redan fullpackad bil? Och till vilken nytta? De kommer blir förstörda på vägen eller så kommer jag inte orka gräva ner dem när vi kommer hem. Och alla blommorna växer ju på ängarna i Bohus också. Varför blir det så här? Allt eller inget? Känner mig trött och less på mig själv. Väljer ut några av blommorna som jag ändå sätter i vatten och fraktar med hem. Och gräver ner. Inte blev det snyggt, men nu står de där iallafall. En bit Värmland i min trädgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar