Vaknar tidigt idag med. Storskrutt kommer upp i sängen och lägger sig mellan oss på sitt buffliga vis. Varför stör jag mig på hennes bufflighet, osmidigheten? Det gör ont att störa mig på det. På en egenskap hos min älskade flicka.
Vi går upp istället. Ut i sommaren. Daggen glittrar i gräset och det är redan väldigt varmt. Jag och Storskrutt går bort till dikeskanten där det växer mängder med nyutslagna lupiner. Jag älskar lupiner. De är så vackra. Vi går i tystnad och plockar varsin bukett som vi sätter i en vas på verandan.
Efter frukost far vi till barnens farmor. Det är mysigt att vara där. Spännande att rota runt bland alla henns loppisfynd i uthus och bodar. Där finns allt man kan tänka sig och lite till. Där står till och med en mycket gammal bil, täckt med spindelväv och som för länge sen gjort sin sista tur.
Storskrutt får en cykel. En riktig en med två hjul. Precis lagom stor. Hon bara hoppar upp och cyklar iväg. Jag blir nästan besviken att jag inte behöver springa efter och hålla i pakethållaren. Hon har bra balans, min flicka. Har väl övet upp den på sin springcykel och på hästryggen. Hon är så lycklig! Jag är så lycklig! Att se min dotter cykla för första gången. Ett stort steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar