Att aldrig veta

Måndag. Igen. Efter en helg där jag totalkrascahde efter den senaste en och en halv veckan där jag mått jättebra. Har trott att jag äntligen fått vara i mitt normala stämmningsläge igen. En tid. Men nu, efter helgen, inser jag att det nog inte var så normalt. Jag var lugn och harmonisk men alla positiva känslorna var nog lite väl klara och starka för att vara mitt vanliga jag. Alla färger lyste lite för klart. Men jag älskade det. Kändes som total och sann lycka inuti mig. En så stark kärlek till mina barn och att få vara nära dem hela tiden. En lätthet. Som att flyga, sväva fram. Så mycket härliga känslor. Så gråtmild. Dagisavslutning och Idas sommarvisa. Allting är vackert och alla stjärnor lyser så klara. Jag orkar leva, finnas, njuta av allt. Utan att vara så där speedad som jag kan vara andra dagar när jag tycker att jag är på topp. Onormalt uppvarvad. Det var jag inte nu. Bara så fullkomligt harmonisk.

Visste inte imorse hur den här dagen skulle bli. Det vet jag aldrig. Kommer jag att ligga och kräla på botten i dysterhetens träsk allt för orkeslös för att ens försöka orka simma eller kommer jag flyga högt upp bland molnen som en fri fågel? Eller kämpa för att iallafall hålla huvudet över ytan? Eller simma fram genom vardagen utan större bekymmer? Jag vet aldrig och det tär så mycket.

Efter bara 10 minuter visste jag efter att ha snäst åt barnen för att de frågar något som jag tycker är totalt onödigt. I min värld. Känner mig nedtyngd och uppgiven över faktumet att ännu en skitdag precis har börjat. Låser in mig på toaletten en stund och samlar kraft för att orka ta barnen till dagis. Öppnar ytterdörren. En mild vind slår emot mig. Fyller mina näsborrar med doft av dagg, sommarvärme och syrén. Sommarmorgondoft. Jag andas in och känner lugnet komma. Känner ro och lycka flytta in i mig för varje andetag. Det är en glad mamma som lämnar glada barn på dagis. Går förbi ekbacken på väg till bussen och kan inte få nog av den underbara dofterna som luften för med sig. Av värmen som äntligen kommit efter några kalla och regniga veckor. Kanske blir detta en bra dag trots allt?

Men tungsinnet hinner snart ikapp mig. För varje timme som går sjunker jag ihop mer och mer. Och efter besöket hos Sigbritt är jag där nere på botten och krälar igen. Sitter på bussen hem och vill bara gråta, åka nån annanstans, försvinna, vara själv. Sigbritt tyckte att jag skulle försöka lyssna på musik eller en ljudbok eller nåt men jag förmår mig inte att sätta på musiken i ipoden. Orkar inte. Kommer bara gråta. Eller inte lyssna. Bara tycka ljudet är jobbigt. Allt är så grått, så färglöst och kallt. Så tomt och sorgset i mitt hjärta. Kommer hem före Stefan och barnen. Skönt. Då hinner jag andas nån minut innan stormen av små barnarmar anfaller. Tänker att nu ska jag prova det där Sigbritt sa, att göra nåt. Städa nåt. Och se vad som händer. Om jag kan fortsätta även om jag blir irriterad. Eller vad det nu var jag skullle. Har redan glömt. Drar upp alla persienner, vädrar, sätter på en tvätt, sätter på musik, städar upp i hallen, viker gårdagens tvätt. Ökar tempot hela tiden och blir på bättre humör. Börjar känna mig uppskruvad. Barnen kommer hem och det känns bra. Stefan tänder grillen och ungarna leker på gatan. Jag städar hela tvättstugan, bär ut grejer till förrådet, skurar ur sophinken, lägger in tvätt i garderoben, dukar, fixar sallad, plockar undan disk, äter mat, badar brn samtidigt som jag spelar gitarr, läser nattsaga. Allt detta på en timme. Nattar Storskrutt. Blir jättetrött och så faller jag igen. Sjunker som en sten till botten. Ner, ner, ner. Orkar inte falla fritt hela tiden. Att aldrig veta.

För länge sen...

...var min son en liten liten skrutt. En glad skkrutt nästan jämt. Eller inte. Men här är han go och glad iallafall!

En timme...

En timme tog det innan jag kraschlandade igår. En timme var jag någotlunda lugn och avslappnad i en solstol i trädgården. Försökte njuta. Försökte vara glad. Det var skönt att bara sitta, kaffet smakade fantastiskt och jag klarade att koppla bort alla måsten som egentligen inte finns. Men att känna glädje, det gick inte. Blev alldeles förkrossad när jag insåg att det nog är just det som varit fel senaste tiden. Det finns ingen glädje i mig. Jag kan skratta och le och ha roligt korta stunder men någonstans är det inte äkta, det kommer inte inifrån hjärtat. Inte så att jag gör mig till, nej jag kan skratta för att nåhot är roligt, känns bra. Men det är inte den där djupa känslan av att vara GLAD. Fick panik när jag förstod det. Måste, måste prata med Sigbritt nu (min psykolog). Men det är två!!! veckor kvar och jag vet att hon inte har några tider:-(

Att bara vara

Jag har svårt att bara vara. Bara finnas i sunden. Vara avslappnad, ta det lugnt och inte hela tiden låta tankarna vara ett steg före. Någon annanstans. I något måste.
Jag vill kunna strunta i det. Slänga alla måsten på komposthögen. Låta dem brytas ner i sina beståndsdelar. Bli till jord. Till nytt liv. Riktigt liv. Ett liv där måstena blir blommor och där jag bara plockar de allra vackraste, de som doftar ljuvligt och fyller mig med lycka och harmoni. Allt ogräs får vara. Låta det växa bara. Eller rycka loss det och kasta på komposten igen. Kanske det blir en vackrare blommas nästa gång måstet börjar gro.
Idag vab:ar jag, är hemma med prickigt barn. Såg fram emot att få vara hemma från jobbet. Få vara med mina fina skruttar.
Solen skiner, det är varmt och skönt. Mamma-viljan, lusten att vara den glada, roliiga påhittiga supermamman, slår till med full kraft. Slottskogen! Klart jag ska ta med barnen till Slottskogen. Picknick och snabba barnben som springer i gräset. Barnen kommer att älska mig för att jag är en sån påhittig mamma. En mamma som gör en massa saker med sina barn. En mamma som fyller dem med vackra barndomsminnen de kommer att bära med sig genom livet.
Jag börjar planera. Stöka, böka, packa, steka pannkakor. I mitt huvud. Vilken härlig, mysig dag vi kommer att få!

Men snart börjar stressen krypa i mig. Positiva tankar fyllda med energi byts som i ett trollslag mot negativa. Bussresa, spårvagn, kissnödiga ungar, kladdig mat, soligt, varmt svettigt. Långt att gå. Mammahumöret sjunker som en sten till botten. Tankarna velar hit och dit, beslutsångesten bultar i brösten och stressen kryper under skinnet. Skruttungarna har börjat tjaffsa med varandra och jag orkar inte. Jag är arg och irriterad. Biter ihop. Åskmolnet växer. Skuttarna busar när jag ska borsta tänder oc hår. Min aögon ser sand och damm överallt. Obäddade sängar, odiskad disk och ett tvätt berg som växer för varje negativ tanke.Forcerad, irriterad, frustrerad. Tårögd. In med tvätten i maskinen. Fort, fort går det. Inte störa mig nu. Tar fram en trasa och är beredd att ta mig an smuts och damm.

Men. Idag stoppar jag. Stannar upp. Blir jag lyckligare när allt är städat och rent? Nej. Då börjar jag om och hittar annat istället. Idag ska jag strunta i det. Strunta i alla måsten som min hjärna hittar på. Idag ska jag försöka att bara vara. Inga måsten, ingen picknick, inget trädgårsarbete. Bara vara. Så lätt. Så svårt. Jag vet inte om det kommer att gå men jag ska ge det en chans.

Och vet ni. Just nu leker barnen i trädgården. Lugnare än någonsin. Inget tjat på mamma, inget gnat. Jag njuter av mitt kaffe och ser ogräset och inser att trädgården inte förfalller om jag låter det vara. Dessutom gillar jag vildvuxna trädgårdar. Och mamma-vilja, supermorsan. Hon är bara en lögn. En tillräckligt bra mamma är en glad mamma. En mamam som orkar att bara vara. Just nu går det. Om bara en liten stund kanske jag faller. Det gör jag alltid. Igen och igen och igen. Men nu ska jag ta en kopp kaffe till. Och njuta.

Jakten på ett virus

Jag har jagat vattkoppsvirus åt barnen sedan förra vintern. Då hade så gott som alla ungar på mitt jobb vattkoppr och jag hade med mina skruttar ditt mitt under värsta epedim. Och förra våren dök det upp några fall även på barnens förskola. Men inte då, att mina älsklingar blev sjuka.
Så bröt en ny omgång ut strax efter jul på Lillskrutts avdelning. Jag har väntat och väntat. Studerat alla misstänkta prickar och hoppats. Men nej då. Bara falskt alarm. Igen. Jag och grannmamman pratade om att starta en facebook grupp: "vi som letar vattkoppor".
Men så, på påskaftonens kväll hittade jag några utslag som inte såg bekanta ut och dagen där på var de fler. Nu är Lillskrutt frisk men pillar fortfarande sönder sina sårskorpor. Här om dagen var det Storskrutts tur. Några koppor blev snabbt flera tusen. Känns det som. Så nu väntar en vecka till med några, förhoppningsvis, mysiga vabdagar. Om jag kan hålla humöret uppe.
Tänk att de dök upp till slut. Vattkopporna. Äntligen.

Dela en latte

Lycka är att sitta ute trädgården en ledig förmiddag och dela en kaffe latte med sin son. "Mamma, jag ställer koppen här så når båda" säger lillskrutt efter en stor klunk. Han är kaffetokig, min grabb. Han njuter verkligen av det och det spelar ingen roll om det är svart eller med en massa mjölk. Han sörplar glatt i sig iallafall. Storskrutt däremot tycker att det är vidrigt.

Upp och ner, ner och upp...

...grisen gal i granens topp.
Dagarna livet rinner iväg. Jag vill inte att mitt liv ska springa ifrån mig. Varför bryr jag mig om något så fånigt som om jag väger 50 eller 43?? Jag är ju knappast FET. Men jag känner mig fet som fan. Varför kan jag inte bara få vara normal. Få äta normalt. Slippa vara hungrig. Slippa vara mätt. Slippa ägna mitt liv åt kalorier. Åt upp och ner. Jag vill vara en normal mamma. Varför bry mig om ovesäntligheter. Jag är livrädd att överföra psykisk ohälsa till mina barn men hur fan ska jag rycka upp mig??? Fina psykolgen har bett mig överväga mediciner men jag är livärdd. Vem är blir jag då? Jag är ju jag och har haft alla de här problemen länge. Maten. Ångesten. Depressioner. Manier. Upp. Ner. Jag hatar svängningarna. Jag hatar att vara där nere. Må skit. Självkänslan körd i botten. Tårar. Gråt. Käsnlostormar. Men jag älskar att vara däruppe. På toppen. Orka allt. Klara allt. Diska, städa, baka, laga mat, leka med barnen, tvätta, skratta, vara världens bästa mamma. Allt på en gång. Tålamod, ork, energi till tusen. Inget kan stoppa mig. Att vara däruppe. På toppen. Dagar jag inte kan fatta att jag kan krascha. Det finns inte. Går inte. Jag är oövervinnelig. Utan att vara dumdristig. Utan att tappa kontrollen.
Och ibland de vanliga dagarna. De som bara går. Där allt är normalt. Jag är normal. Men vad är normalt? Vad är jag`Är de här svängningarna jag? Eller är det normala jag? Jag vill inte bara vara ett streck, en linje, en gråzon utan känslor. Utan upp. Utan ner. Utan skratt. Utan tårar. Men jag orkar inte med kraschlandningarna. De gör så ont. De är så hopplösa. De tar all min kraft. All min energi. Tar mer och mer för varje gång. Skäl mina barn, min man, mitt liv. Onda dagar vill jag bara försvinna. Försvinna. För allas skull.

A Beautiful Mind

A beautiful mind. My Beautiful Mind. Den ena en lysnade film med Russel Crow i huvudrollen. Den andre är varken en film eller ett mästeverk. Det är jag. Mitt liv. Mitt huvud. Mina tankar. Min berg-och-bana. Mitt eget nöjesfält. Mitt Liseberg. Mitt Gröna Lund. Whatever.
Ena stunden befinner jag mig högst upp i Fritt Fall. Adrenalinet pumpar, hjärtat rusar, livet, Jag, befinner mig på mitt på min höjdpunkt. Inget kan stoppa mig, jag är snygg och stark och lycklig. Så, på ett ögonblick, faller jag. Faller, faller.
110 kilometer i timmen och landar hårt. Kraschlandning utan säkerhetbälten. Ner, ner, ner. Aldrig ta mig upp igen. Men jag har ju betalt. Åkbandet sitter runt handleden. Bara att köra på. Tillbaka till kön. Allt är stilla. Rör sig sakta. Normalt. Tills det blir dags igen. Upp. Upp. Lyfta. Flyga. Sväva. Oövervinnelig. Tills jag faller. På nytt. Igen och igen och igen.