Måndag. Igen. Efter en helg där jag totalkrascahde efter den senaste en och en halv veckan där jag mått jättebra. Har trott att jag äntligen fått vara i mitt normala stämmningsläge igen. En tid. Men nu, efter helgen, inser jag att det nog inte var så normalt. Jag var lugn och harmonisk men alla positiva känslorna var nog lite väl klara och starka för att vara mitt vanliga jag. Alla färger lyste lite för klart. Men jag älskade det. Kändes som total och sann lycka inuti mig. En så stark kärlek till mina barn och att få vara nära dem hela tiden. En lätthet. Som att flyga, sväva fram. Så mycket härliga känslor. Så gråtmild. Dagisavslutning och Idas sommarvisa. Allting är vackert och alla stjärnor lyser så klara. Jag orkar leva, finnas, njuta av allt. Utan att vara så där speedad som jag kan vara andra dagar när jag tycker att jag är på topp. Onormalt uppvarvad. Det var jag inte nu. Bara så fullkomligt harmonisk.
Visste inte imorse hur den här dagen skulle bli. Det vet jag aldrig. Kommer jag att ligga och kräla på botten i dysterhetens träsk allt för orkeslös för att ens försöka orka simma eller kommer jag flyga högt upp bland molnen som en fri fågel? Eller kämpa för att iallafall hålla huvudet över ytan? Eller simma fram genom vardagen utan större bekymmer? Jag vet aldrig och det tär så mycket.
Efter bara 10 minuter visste jag efter att ha snäst åt barnen för att de frågar något som jag tycker är totalt onödigt. I min värld. Känner mig nedtyngd och uppgiven över faktumet att ännu en skitdag precis har börjat. Låser in mig på toaletten en stund och samlar kraft för att orka ta barnen till dagis. Öppnar ytterdörren. En mild vind slår emot mig. Fyller mina näsborrar med doft av dagg, sommarvärme och syrén. Sommarmorgondoft. Jag andas in och känner lugnet komma. Känner ro och lycka flytta in i mig för varje andetag. Det är en glad mamma som lämnar glada barn på dagis. Går förbi ekbacken på väg till bussen och kan inte få nog av den underbara dofterna som luften för med sig. Av värmen som äntligen kommit efter några kalla och regniga veckor. Kanske blir detta en bra dag trots allt?
Men tungsinnet hinner snart ikapp mig. För varje timme som går sjunker jag ihop mer och mer. Och efter besöket hos Sigbritt är jag där nere på botten och krälar igen. Sitter på bussen hem och vill bara gråta, åka nån annanstans, försvinna, vara själv. Sigbritt tyckte att jag skulle försöka lyssna på musik eller en ljudbok eller nåt men jag förmår mig inte att sätta på musiken i ipoden. Orkar inte. Kommer bara gråta. Eller inte lyssna. Bara tycka ljudet är jobbigt. Allt är så grått, så färglöst och kallt. Så tomt och sorgset i mitt hjärta. Kommer hem före Stefan och barnen. Skönt. Då hinner jag andas nån minut innan stormen av små barnarmar anfaller. Tänker att nu ska jag prova det där Sigbritt sa, att göra nåt. Städa nåt. Och se vad som händer. Om jag kan fortsätta även om jag blir irriterad. Eller vad det nu var jag skullle. Har redan glömt. Drar upp alla persienner, vädrar, sätter på en tvätt, sätter på musik, städar upp i hallen, viker gårdagens tvätt. Ökar tempot hela tiden och blir på bättre humör. Börjar känna mig uppskruvad. Barnen kommer hem och det känns bra. Stefan tänder grillen och ungarna leker på gatan. Jag städar hela tvättstugan, bär ut grejer till förrådet, skurar ur sophinken, lägger in tvätt i garderoben, dukar, fixar sallad, plockar undan disk, äter mat, badar brn samtidigt som jag spelar gitarr, läser nattsaga. Allt detta på en timme. Nattar Storskrutt. Blir jättetrött och så faller jag igen. Sjunker som en sten till botten. Ner, ner, ner. Orkar inte falla fritt hela tiden. Att aldrig veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar