En timme...

En timme tog det innan jag kraschlandade igår. En timme var jag någotlunda lugn och avslappnad i en solstol i trädgården. Försökte njuta. Försökte vara glad. Det var skönt att bara sitta, kaffet smakade fantastiskt och jag klarade att koppla bort alla måsten som egentligen inte finns. Men att känna glädje, det gick inte. Blev alldeles förkrossad när jag insåg att det nog är just det som varit fel senaste tiden. Det finns ingen glädje i mig. Jag kan skratta och le och ha roligt korta stunder men någonstans är det inte äkta, det kommer inte inifrån hjärtat. Inte så att jag gör mig till, nej jag kan skratta för att nåhot är roligt, känns bra. Men det är inte den där djupa känslan av att vara GLAD. Fick panik när jag förstod det. Måste, måste prata med Sigbritt nu (min psykolog). Men det är två!!! veckor kvar och jag vet att hon inte har några tider:-(