...grisen gal i granens topp.
Dagarna livet rinner iväg. Jag vill inte att mitt liv ska springa ifrån mig. Varför bryr jag mig om något så fånigt som om jag väger 50 eller 43?? Jag är ju knappast FET. Men jag känner mig fet som fan. Varför kan jag inte bara få vara normal. Få äta normalt. Slippa vara hungrig. Slippa vara mätt. Slippa ägna mitt liv åt kalorier. Åt upp och ner. Jag vill vara en normal mamma. Varför bry mig om ovesäntligheter. Jag är livrädd att överföra psykisk ohälsa till mina barn men hur fan ska jag rycka upp mig??? Fina psykolgen har bett mig överväga mediciner men jag är livärdd. Vem är blir jag då? Jag är ju jag och har haft alla de här problemen länge. Maten. Ångesten. Depressioner. Manier. Upp. Ner. Jag hatar svängningarna. Jag hatar att vara där nere. Må skit. Självkänslan körd i botten. Tårar. Gråt. Käsnlostormar. Men jag älskar att vara däruppe. På toppen. Orka allt. Klara allt. Diska, städa, baka, laga mat, leka med barnen, tvätta, skratta, vara världens bästa mamma. Allt på en gång. Tålamod, ork, energi till tusen. Inget kan stoppa mig. Att vara däruppe. På toppen. Dagar jag inte kan fatta att jag kan krascha. Det finns inte. Går inte. Jag är oövervinnelig. Utan att vara dumdristig. Utan att tappa kontrollen.
Och ibland de vanliga dagarna. De som bara går. Där allt är normalt. Jag är normal. Men vad är normalt? Vad är jag`Är de här svängningarna jag? Eller är det normala jag? Jag vill inte bara vara ett streck, en linje, en gråzon utan känslor. Utan upp. Utan ner. Utan skratt. Utan tårar. Men jag orkar inte med kraschlandningarna. De gör så ont. De är så hopplösa. De tar all min kraft. All min energi. Tar mer och mer för varje gång. Skäl mina barn, min man, mitt liv. Onda dagar vill jag bara försvinna. Försvinna. För allas skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar