Storskrutt fyller år!

Idag fyller min underbara, vackra lilla bebis 5 år! Tänk att det är 5 år sen hon kom till världen vår lilla flicka. Som är så stor nu.
En tårta med prinsessor hade hon önskat sig, så igårkväll när skruttarna sov slängde jag ihop en smaskig gräddtårta. Tack och lov att Tradera finns så man kan köpa ätbara tårtbilder. HAde blivit lite pyssligt att göra bilden själv.

Skogen

Fortsätter mina dagliga skogsturer. Gick till ett ställe där jag inte varit förut. Ingen stig bara oändligt med blåbärsris. Så skönt. Så befriande. Så läkande.

Mojito

Sensommarkväll och sol och en smaskig drink som start på en spontanfest hos grannarna. Eftersom myntan håller på att ta över min köksträdgård så är det bäst att använda den.

Mojito
6 cl rom
1-2 msk sockerlag
1 lime
6 myntablad

Dela limen i klyftor. Lägg hälften av klyftorna i en mortel och mortla dem tillsammans med myntan. Häll rom, sockerlag, is och lime/myntan i en shaker och skaka. Lägg resterande limeklyftor i ett glas och häll i spritblandningen. Dekorera med myntablad.

Fånga fisk!

Maken var tvungen att åka in till jobbet en sväng och barnen tycker om att titta på fiskarna som finns i en damm där. Storskrutt försöker fånga och lyfta upp de "tama" fiskarna och hon lyckas nästan. Klappa dem går bra iallafall.

Rehabilitering

Är sjukskriven en dryg vecka, det blev lite mycket med jobbet, medicinen och allt som varit. Ska verkligen passa på att ta hand om mig själv. Vila, mindfullness, slöa framför tv:n. Och gå ut i skogen!! Där mår jag bra. Det är så vackert nu när det börjar gå emot hösten. Ljungen blommar precis överallt. Jag blir alldeles lugn av vara i naturen. Det doftar så gott av barr och fuktig jord.

Lite hypo igen

Ökade Lamotriginen till 100 mg i söndags och den har gjort mig lite hypo igen. Har haft svårt att sova för att tankarna rusar omkring i huvudet. Tankar om allt och ingenting. Det är helt omöjligt att fånga och hålla kvar en enda tanke. Sekundsnabbt drar de vidare.
Samma visa när jag ska koncentrera mig på något. Har försökt sätta mig ner med lite planering för jobbets räkning men jag kan inte fokusera. Inte hitta tankarna som behövs. Ganska störande men inte värt att sätta ut medicinen på grund av det.

Har haft lite för mycket energi med. Städat kyl, skafferi, sytt om kläder och färdigställt en gardin som legat ett år. Minst. Har äntligen fått tummen ur och gjort ritningarna till mitt minatyrstall och även sågat upp alla väggar till det. Sådant orkar jag aldrig ta med för i vanliga fall.
Blir jag mer hypo får jag väl prata med läkaren om det, det finns ju en risk att Lamotrigin framkallar hypomani. Men den går ju att bromsa med andra mediciner.
Å andra sidan är det rätt skönt, emellannåt, att få lite extra energi...

Ridskola

Storskrutt släpade ner sitt playmobil idag och jag hjälpte dem att bygga upp en ridbana som sedan blev en hage. Jag lekte ridlektion och ridtävling och det är så härligt att se hur de uppskattar när man verkligen leker med dem.

Med Amaltea i Färjenäs

Varmt idag med. Svetten rann redan på väg till bussen. Maken är i Värmland så jag och barnen åkte in till stan för att träffa Amaltea från SjalBarn. Efter en glass vid Lilla Bommen (undrar hur hur mycket pengar som gått på glass denna sommar), tog vi Älvsnabben till Eriksberg. Därfrån var det en bit att gå till den nya fina lekplatsen i Färjenäsparken. Men det var väl värt det. Riktig rolig lekplats och våra ungar lekte tillsammans i flera timmar.

Lillskrutt har aldrig sett så nöjd ut som när han alldeles själv klättrar upp för repstegen till den allra högsta korgen. Han slutade aldrig att le.

Bröllop...

... var det länge sen jag var på. För snart 5 år sen gifte sig min arbetskamrat och lilla Storskrutt var fem veckor.

Summer Passion

Efter lite snokande i barskåpet knåpade jag ihop en somrig och fräsch drink:

Summer Passion

4 cl Passoa
2 cl vodka
4 cl passionsfruktjuice
2 cl tranbärsjuice

Skaka med is i shaker och häll i grogglas. Fyll upp med fruktsoda och dekorera med en limeklyfta. Skål!

American Beauty

Så här såg det ut i skruttarnas pool ikväll... Påminde maken om filmen "American Beauty" och jag var inte sen att hålla med. En riktigt bra och helt klart sevärd film från -99 med bland annat Kevin Spacey.

Vikingamarknad

Idag var det Vikingamarknad i Kungälv och för första gången glömde jag inte bort det! Ungarna och jag tog bilden dit och svettades i solskenet på Kungälv gator. Varsin klubba i regnbågens färger och hopp och lek o hoppborget gjorde det hela till en minnesvärd dag.

En rosa dröm

Undrar om det är jag som påverkat min skrutt att älska rosa klänningar...

Småfröna

Har jobbar lite idag. Jag tog ju på mig att måla om vår dörrskylt och det var ett tag sen jag påbörjade det hela. Som vanligt... Jag är snabb på att ta itu med saker men det är sällan jag avslutar dem. Mycket sällan. Ofta fastnar de i tanken och blir inte mer än så. Men nu är jag nästan klar iallafall.

Bad i havet

Sol igen! Så härligt! Ringde brorsan i Tjuvkil och frågade om vi kunde komma ut och bada, och det fick vi gärna göra. Barnen lekte en god stund hemma hos brorsan och hans tjej innn vi traskade ner till havet. Trodde att det skulle vara iskallt men det var riktigt skönt, kändes till och med varmare än vattnet i sommarstugan. Storskrutt och Lillskrutt plaskade länge och plockade musselskal för att spara som sommarminnen.

...och sen en tur på Liseberg...

Äntligen sommar igen! Himlen är klarblå och morgonen är varm. Lika bra att passa på att ta årets Lisebergsbesök, för det är ju inte så himla skoj att vara där i ösregn. Å andra sidan var det kanske inte smartaste idén att åka dit första soldagen på en vecka. Det var ju några till som kommit på samma tanke. Vi fick köa en timme för att ens köpa åkpass. Det blev mycket svettandes i köer och kanske inte åkt så jättemycket. Men barnen var nöjda ändå och somnade gott på kvällen.

Självkänslan som inte finns

Tankarna bara snurrar och snurrar. Hela tiden allt fortare tills jag får svårt att andas. Svårt att andas för att gråten fastnar i halsen och stryper mig. För att hjärtat slår fort. För att allt blir ett virrvarr i huvudet. En karusell som inte går att stoppa. Jag kan inte hoppas av, det bara fortsätter och fortsätter.
Och jag blir irriterad på mig själv över allt meningslöst som sätter igång paniken. Ångesten. Självföraktet. För att jag inte kan lära mig att tycka om min kropp. Att jag inte kan ha självkänsla nog att tycka om mig själv och stå för den jag är. Att jag inte vet vem jag är. Att jag får panik över att inte veta hur man klär sig för att känns sig lite bättre till mods. För att semestern bara går, veckorna rinner iväg och allt som jag ville göra när barnen sover. Jag gör inget av det. Ville scrappa, skriva, blogga, snickra, måla, sy. Såklart jag inte tänkte göra allt. Men jag gör inget. Sitter vid den förbannade datorn och har ångest och kan inte ta mig för någonting. Och så snurrar det på i huvudet och jag orkar snart inte. Vet inte hur jag ska stoppa det här. Kan inte. Går inte.

Vill bara få vara jag, veta vem jag är. Inte hålla på som jag gör. Inte förstöra min kropp. Mig själv. Vara en bra förebild åt mina barn. Jag är så jävla patetisk som bryr mig om såna ovesäntligheter i livet. Livet som är så skört. Livet som har så mycket annat underbart.

Utflykt till Sjöfartsmuséet

Regn igen. Börjar ledsna på det. Det är inte många dagar denna semester som varit fina. Maken skulle snickra på förrådet idag och jag hade ingen större lust att dra ut ovilliga ungar i skogen idag med. Frågade grannen om hon och barnen vill med till Sjöfartsmuséet och det nappade hon på. Det blev buss och spårvagn dit till barnens stora förtjusning och en stunds springande mellan akvarium, båtar och lekhörna. Lunch på fiket innan vi åkte till Nordstan och shoppade med oss lite dricka från Systembolaget. Det var trötta ungar som slappade till en film när vi kom hem. Jag och grannen slappade också, med att blanda några drinkar. Riktigt lyckad blev en egenkomponerad blåbärsdrink:

4 cl blåbärsvodka
2 cl gin

Rör ihop i martiniglas och fyll upp med fruktsoda.

Skördedags!

Idag fick barnen rycka upp potatisplantan. Ett litet kok med egenodlad potatis blev det iallafall. JAg är ganska imponerad att det blev något överhuvudtaget. Tryckte ju bara ner en gammal potatis som jag hittade längst inne i skafferiet i våras. Som bara hade en pytteliten grodd. Egentligen är det märkligt, och fantastiskt, hur en liten skrumpen knöl kan ge liv åt så många nya.

Prinsen min

Min köksträdgård

Det växer och växer i min lilla köksträdgård. Mynta, Basilika, Dill, Timjan, Oregano, Rosmarin, Lavendel, Gräslök, Pumpa, Smultron, Rödbetor och Rabarber. Jag älskar att stryka med händerna i de väldoftande kryddorna, och får sällskap av humlor, bin och fjärilar som också stortrivs. Dags att skörda potatisen i krukan också. Kan undra hur många små som döljer sig under jorden?

Ett ljus för Norge

Ikväll tänder vi ett ljus för Norge.

Baby Guinness

Efter att ha läst Marian Keyes bok "En förtjusande man" (för övrigt en av de bästa jag läst), blev jag mycket sugen på en Baby Guinness. Så efter en vända på Systemet trixade jag ihop den här sötsliskiga men mycket goda shoten:

Fyll ett shotglas med 3/4 delar Kaluha.
Låt Baily's rinna ner på baksidan av en sked till en lagon bred "skumkant".
Svep!

På akuten i Karlstad

Igår började Storskrutt halta efter att, som vanligt, hoppat en massa från altanräcket. Frammåt kvällen hade hon ordentligt ont men somnade ändå gott i soffan i sommartsugan. Hon fick sova i vår sängen och hela natten låg hon i samma ställning men benet i vinkel utåt och kved och skrek såfort jag rörde mig i sängen. Själv kunde jag inte sova alls. Ont i kroppen, övertrött, varm, svettig. Tryckte i mig alvedon, ipren och till slut lergigan. Somnade till runt fyra snåret.

Vaknar av att Storskrutt gnyr och gråter. Hon har så ont, lilla tösen. Kan inte sätta sig, inte byta ställning, inte räta ut benet. Hon skriker högt bara vid minsta lilla rörelse. Inser att hon måste till sjukhuset men har ingen aning om hur vi ska kunna få henne ut till bilstolen och en timmes färd till Karlstad. Typiskt att detta händer när vi är i stugan. Maken ringer 112 och ambulansen kommer efter någon halvtimme. Jag åker med och har Storskrutt i knät. Hon får en
nalle av amulanssköterskan. Det är varmt i ambulansen, Tokvarmt. Jag svettas enormt. Har hjärtklappning. Känner mig illamående och det börjar svartna för ögonen på mig. Kallsvettas och är säker på att jag antingen kommer kräkas eller svimma. Säger till amulanskillen att jag jag mår dåligt, att jag tror att jag ska svimma. Han vrider på kalluften och efter en stund mår jag lite bättre.

Framme på akuten i Karlstad orkar jag inte lyfta ur Storskrutt, det får ambulanspersonalen göra. De lägger henne på en brits och jag ställer mig bredvid. Då börjar det svartna igen. Blir illamående och det känns som att allt blod försvinner från huvudet. Sätter mig på golvet. Ambulanskillem hämtar en sköterska som hjälper mig in på Storskrutts rum. Jag får äntligen sätta mig på en stol bredvid henne. Hon har så ont, så ont. Gråter och skriker. Får smärtstillande. Efter en stund vill hon gå och kissa så jag ringer på sköterskan. Kristian heter han. Verkar vara bra. Han rullar bort Skruttans säng till toan och ska hjälpa henne. Jag följer med. Och håller på att svimma igen. Sjunker ihop på golvet. Skruttan har så ont och klarar inte sitta på toaletten och hennes skruttiga mamma klarar inte hjälpa henne. Fan vad värdelös jag känner mig.
Tillbaka på rummet fixar sköterskorna en säng till mig med. Och juice och smörgås. De fixar och håller på med min skrikande Storskrutt och det gör ont i mitt mammahjärta. Det går ganska snabbt allting då hon är enda patient just nu, så snart bär det av till röntgen. Jag knatar med och känner mig rätt ok. Sätter mig på en stol inne i röntgenrummet. Känner mig så kass som inte kan hålla Skrutt i handen. På väg tillbaka till akuten faller jag ihop i korridoren igen. Får lägga mig bredvid Skrutt på hennes säng.

Vi får ett nytt rum och där finns ingen säng till mig. Slår mig ner på stolen bredvid och allt känns okej. Skrutt är kissnödig och vill att jag frågar sköterskan om hon får kissa i sängen. Det får hon såklart. Allt blir blött men jag ser att hon tycker att det var skönt att få kissa. Men hon har så ont. Läkaren kan inte undersöka henne utan vi måste lura i henne saft med lugnande i. Mutar henne med spel på iphonen.
Så plötsligt, när jag sitter där, svartnar allt igen. Sköterskan kommer precis in och han frågar hur det är. Han säger att jag är likblek. Jag orkar inte svara utan bara kryper ihop i en hög på golvet. Skrutts läkare kommer in och bestämmer sig för att lägga in mig med. Så ligger jag plötsligt i sängen bredvid en uppbart medicinpåverkad dotter. Hon sluddrar som om hon vore full. Sköterskor tar blodtryck på mig flera gånger. 80/60. Väldigt lågt med andra ord. Sen blir det blodprover och dropp. Värdelösa mammam. Ska ju ta hand om Skrutt. Inte ligga utslagen bredvid. Ringer maken och ber han komma och ta hand om Skrutt. Han är där på en timme. Skrutt skickas på ultraljud och jag får ligga kvar på observation. Mina provsvar visar inget konstigt, aningen lågt hb kanske. Blodtrycket stiger till 90/60 iallafall. Blir utskriven och går upp till Skrutt på barnakuten. Efter ytterligare 4 timmar blir hon utskriven. Vätska i höften pga av överansträngning (hon har hoppat för mycket från altanräcket...) Läkaren vill att vi kommer på återbesök nästa dag så han skickar remiss till Sahlgrenska eftersom vi vill åka hem.

Jösses vilken dag.

Blue eyed boy

Fiskelycka!

Barnen fick nya metspön av farmor idag och de skulle givetvis testas. Det var mulet ute och blåste en del så vi räknande inte med att få napp. Särskilt inte med tanke på att vi inte fått båten i sjön i år utan ficj nöja oss med att stå på bryggan. Kanske att en och annan mört skulle fastna på kroken, men knappast nåt annat.
Vi stod där en stund och inte mycket hände. Barnen tröttnande snart. Då försvann plötsligt mitt flöte unde ytan och till min förvåning var det en liten aborre jag drog upp. Liten för lite att spara men ungarna klappade den förtjust innan den släpptes ut i friheten igen. Sedan följde 10 minuter när jag knappt hann få i spöt i vattnet förrän jag fick napp. Fem eller sex aborrar drog jag upp, och två var så pass stora att de fick bli middag. Barnen var väldigt fascinerade av fiskarna och lekte med dem en stund!

I svampskogen

Vad gör man när regnet bara öser ner dag efter dag? Man drar på sig regnstället och tar med hela familjen ut på svampjakt! Det blev väl ingen jättemängd vi kom hem med men iallafall en halvfull korg med guldgula kantareller som fick förgylla kvällen middag. Men det var iallafall härligt att få komma ut i skogen ett par timmar. Barnen älskar det också och mumsar i sig av hallon, blåbär och omogna lingon. Lycka!

Låtsaskusinerna på besök

Barnen har inga kusiner och det lär väl dröja ett tag innan det kommer... Men på makens sida så har de två "låtsaskusiner" och de kom på besök i stugan en dag. Ena tjejen är precis lika gammal som Storskrutt och de hade väldigt roligt tillsammans. De hittade en liten groda i gräset som inte var så där alldeles lätt att hålla reda på.

En skogsälva

Jag tror att min Storskrutt har blivit bortrövad. Istället fann jag denna lilla skogsälva gungande på vår trädgunga. Men älvan var väldigt, väldigt lik min lilla flicka.

På väg mot morgondopp!

Klockan är bara halv åtta när jag och barnen vaknar. Vi mornar oss en stund i sängen medan solens strålar letar sig bakom rullgardinen. Jag masar mig upp och slår upp verandadörren. Det är alldeles ljuvligt varmt redan! Snabbt bestämmer jag mig för att överraska barnen med ett morgondopp i Skacksjön. De blir så glada och vi packar snabbt korgen med handdukar och badkläder och traskar stigen ner mot sjön. Det doftar av daggvått gräs och varma barr. Sjön ligger som en spegel mellan träden. Fåglarna kvittrar. En alldeles, alldeles underbar start på dagen.

Äntligen sommarstugan!

Sent igår efter att jag vart hos min psykolog så styrde vi kosan mot Värmland och sommarstugan. Till Sverige som vi brukar säga. Bortom Kil börjar vårt sommarland. Där ängarna är fulla med blommor, där stugorna är röda med vita knutar, där djuren betar hagmarkena och där Frykens blå vatten glittrar i solen. Där någonstans infinner sig lugnet i själen. Där börjar sommaren.

Ångest

Måste sluta läsa en massa. Sluta läsa Fass. Sluta läsa bipacksedel med biverkningar. Sluta studera varenda liten prick på min kropp (är det inte farliga utslag från medicinen så är det väl hudcancer), sluta känna efter om jag har ont i halsen. Sluta stirra på mina ögon i spegeln och undrar om de är lite röda för att det kanske håller på att börja blöda.
Och jag måste sluta läsa på bippo-forumet. Jag blir bara rädd och knäpp. Snart vet jag inte om medicinen ger mig ångest eller om alla andras negativa upplevelser gör det. Känns som att jag blir psykotisk bara av att läsa där. Måste sluta hänga där. Måste hänga på friska sidor. Hålla mig till Sjalbarn
Sluta tänka på vikt och utseende. Jävla pissångest. Hatar den. Måste hitta positiva tankar istället. Måste sluta hänga så mycket vid datorn. Kanske försöka komma igång med scrappandet igen på semestern.

Speedad

Känner mig uppskruvad och speedad. Tankar far runt. Har pillat med bokstäverna till den där skylten till jobbet. Började tänka på vilken tid jag måste gå upp. Alltså vad jag skulle ställa väckarklockan på. Och den evigt tröttande, stressande frågan om vad jag ska ha på mig imorgon. Det snurrar i huvudet. Klädplagg och ångest i ett enda virrvarr. Måste, måste bestämma mig ikväll annars bryter jag ihop av ångest och stress imorgonbitti. Och hinner definitivt inte snooza. Karusell i huvudet. Bestämmer mig tillslut men känns inte helt bra. Kan mycket väl komma att ändra mig imorgon bitti. Ska läsa några kapitel i min Marian Keys-bok. Läser samtidigt som jag skriver min egen bok i huvudet som jag tänker på kläder som på att jag måste skriva i bloggen och att kanske ska jag gå upp igen och fortsätta med skylten men den kommer aldrig att bli bra i det tillståndet. Måste sluta. Måste varva ner. På nåt sätt. Eller inte.

Eddie igen

Barnen är hos mormor och morfar. Maken på Liseberg med jobbet. Hemmakväll. Ensam. Nästan. Det är jag och Eddie. Äntligen tid att se Water on the road-Eddie Vedder live. Så ikväll är det jag och han.

Lamotrigin

Har inte skrivit på ett tag. Har varit rörigt med allt kring jobbets flytt till nya lokaler. Det är iallafall skönt att vara på plats på Slottet. Underbar miljö både ute och inne. Och omgivningarna med skog och hästar kommer förhoppningsvis ha en positiv inverkan på mig.
Förra veckan ringde Joseph, min läkare. Han skrev ut medicin till mig. Men inte stämningsstabiliserare utan Citalopram! Jag var för feg för at ifrågasätta men efteråt var jag arg och sur. Jag vill inte ha SSRI. Jag har testat förut och de hade ingen annan effekt än en massa tråkiga biverkningar. Dessutom är ju enbart SSRI ingen hit för någon med bipolär sjukdom. Jag hämtade ut citalopramen iallafall och stoppade i mig i två dar. Tänkte (efter en låg helg) att om jag tog några stycken bara kanske jag kunde få en släng av hypomani... Bättre än att vara låg.
I måndags ringde Joseph igen. Jag hade mailat och ifrågasatt och sagt att jag ville ha stämningsstabiliserare. Han skrev ut Lamotrigin och nu har jag startat min upptrappning med 25 mg. Än så länge har jag bara huvudvärk som biverkning (och den biter ipren på) och jag har faktiskt haft en stabilt bra humör i 2 dagar nu. Kanske jag hade haft det ändå, kanske bara placeboeffekt men det spelar ju inte så stor roll. Varje bra dag är skön. Så nu hoppas jag innerligt att den här medicinen ska hjälpa mig. Nu när jag vågar prova tillslut.

En liten sessa

Det känns som väldigt länge sen nu, som min Storskrutt var en liten, liten sessa. Men ändå var det som igår.

Eddie

Idag dregglar jag över mannen i mitt liv:-)
Eddie Vedder.

Tankar som rusar

Nu löper tankarna amok i mitt huvud igen. Det rusar och susar och jag kan inte fånga en tanke, inte hålla kvar. Allt huller om buller och panik. Jag tänker att nu har jag varit hemma hela dagen från jobbet, ja, jag hade ju ont i magen, och jag skulle göra det och det och det och nu sitter jag här och har nästan inte gjort någonting utom att påbröja städning och nu är det bara halvklart och dammsugare och allt ligger framme och jag måste avsluta och jag har bara surfat på datorn och sett en dokumentär på tv och jag har inga kläder behöver köpa nya men jag är tjock och ful och vet intehur jag ska klä mig nu när jag ändå har en del pengar att handla för och imorgon är det sommarfest med jobbet på kvällen och jag har inget at ta på mig vet inte vad jag ska ta på mig och jag har inte ätit fast jag borde fast jag vill ju inte äta och om bara två timmar måste jag hämta barnen och då måste jag har städat klart och kanske helst lagat mat med så jag bara kan vara med dom men vi har ji inga ägg hemma så då kan jag inte steka pannkaka och texten på datorn bara flimrar och hjärtat slår fort och ikväll måste jag springa också och tvätta håret och helst färga det men det orkar jag nog inte och jag måste komma på nåt att ta på mig på festen imorgon eller iallafall bestämma mig för vad jag ska köpa om jag ska köpa nåt nytt för det hinner jag imorgon eftermiddag och... Så snurrar det på. I mitt huvud. fortare och fortare. Men inget gör jag utan bara sitter kvar i soffan. Nu SKA jag resa mig. SKA sätta på lite Eddie på stereon och städa klart. SKA.

Länge sen jag sjalade

Det känns som väldigt länge sen jag sjalad mina barn. Favoritsjalen över alla var denna underbara, mjuka, vackra, bästa Hoppendiz Havanna.

Blomstermani

Jag älskar alla de vackra blommorna som växer vid vår sommarstuga. Alla färger, dofter och former. Kan sitta och titta på blommorna hur länge som helst. Vill bevara dem i evighet. När jag satt en kväll på verandan fick jag en tanke om att gräva upp ett par lupiner och ta med hem till huset. Visserligen sådde jag lupiner hemma förra soammaren och det verkar bli en och annan som blommar i år. men för att skynda på det hela lite så kunde jag ju ta med några stycken. Och lite roligt att ha Skacksjölupiner i Bohus. Sagt och gjort. Nästa morgonen tog jag fram spaden och började gräva. Sen spårade det ur... Efter att ha grävt upp en enorm klump med både gräs och lupiner så gick jag lös på alla möjliga blommor. Hundkex, smörblommor, midsommarblomster, smultron, timotej. Drog upp det mesta med rötter och allt och blev alldeles uppvarvad. Såg framför mig hur min radhusträdgård där hemma förvandlades till en blomsteräng och ryckte upp blommor helt utan eftertanke. Lite senare satt jag med en enorm hög av blommor och ett uppgivet hjärta. Vad höll jag på med? Vad tänkte jag på? Hur ska jag få hem alla blommor i en redan fullpackad bil? Och till vilken nytta? De kommer blir förstörda på vägen eller så kommer jag inte orka gräva ner dem när vi kommer hem. Och alla blommorna växer ju på ängarna i Bohus också. Varför blir det så här? Allt eller inget? Känner mig trött och less på mig själv. Väljer ut några av blommorna som jag ändå sätter i vatten och fraktar med hem. Och gräver ner. Inte blev det snyggt, men nu står de där iallafall. En bit Värmland i min trädgård.

Närhet och närhet

Måste ha fallit under natten. Tappat fotfästet. Känner det med ens då jag slår upp ögonen. Det spelar ingen roll att solen skiner, för allt det gråa är där. Barnen vill mysa och gosa men jag klarar det inte. När allt är grått och jag har fallit hårt klarar jag inte av närheten som mina älskade vill ge mig. Inte från barnen inte från maken. Jag blir stel och avvisande och barnen blir klängigare och kletigare. Det kryper i mig, paniken gör sig påmind när Storskrutt vill kramas och pockar på min uppmärksamhet. Jag blundar och biter ihop till käkarna värker. Försöker härda ut. Vakta min tunga. Men till slut snäser jag åt henne iallafall. Att jag vill vara ifred. Hon blir ledsen, jag blir ledsen. Så ont att behöva göra så, bete sig så. Klarar inte närheten. Inte närhet med krav. Samtidigt är det det min kropp skriker efter. Närhet. Någon som håller om utan att kräva tillbaka. Dör jag bestämmer. Där jag bara kan få finnas en liten stund. Utan att behöva ge. Slippa prata, förklara, älska. Bara en famn. Tystnad. Förståelse. Tröst. Ro. Andhämtning.
Det kan jag få av A. Ibland ser han själv och håller stilla om mig en stund. Ibland ber jag själv om att bli kramad. Behövs inte så mycket. Bara närheten och förståelsen. Därför tycker jag så mycket om A. Att få vara totalt självisk. Att bara vara jagjagjag. Inte mamma, fru, förälder, arbetskamrat. Bara mig själv. Få ha mina känslor. Bra eller dåliga. Ledsna eller glada. Totalt tokiga eller förnuftiga. Bara vara. Bara ta emot. En liten, liten stund.

Försommarkväll

Sommarkvällen är mättad av dofter. Nyklippt gräs, nyponrosor vars knoppar just brustit, rök från elden, grillat kött, färskpotatis. Jag andas och andas. In. Som om jag inte kan få nog av allt det underbara. Hur beskriver man förrästen dofter får någon som aldrig kännt den? Går det alls?
Kvällen är ljummen, allt är så tyst och stilla. Och ändå så mycket ljud. Hur går det ihop? Lugnet och stillheten i allt liv. Sjön ligger som en spegel och från vassens kant hörs lommens nästan ödesmättade rop. Syrsornas outröttliga spelande, björktrastarnas tjattrande när de söker föda åt sina ungar, avlägset skratt och hovtramp utifrån grusvägen. Jag älskar sommarkvällar på landet. Få saker får mig att känna mig så levande.

Storskrutt cyklar

Vaknar tidigt idag med. Storskrutt kommer upp i sängen och lägger sig mellan oss på sitt buffliga vis. Varför stör jag mig på hennes bufflighet, osmidigheten? Det gör ont att störa mig på det. På en egenskap hos min älskade flicka.
Vi går upp istället. Ut i sommaren. Daggen glittrar i gräset och det är redan väldigt varmt. Jag och Storskrutt går bort till dikeskanten där det växer mängder med nyutslagna lupiner. Jag älskar lupiner. De är så vackra. Vi går i tystnad och plockar varsin bukett som vi sätter i en vas på verandan.

Efter frukost far vi till barnens farmor. Det är mysigt att vara där. Spännande att rota runt bland alla henns loppisfynd i uthus och bodar. Där finns allt man kan tänka sig och lite till. Där står till och med en mycket gammal bil, täckt med spindelväv och som för länge sen gjort sin sista tur.
Storskrutt får en cykel. En riktig en med två hjul. Precis lagom stor. Hon bara hoppar upp och cyklar iväg. Jag blir nästan besviken att jag inte behöver springa efter och hålla i pakethållaren. Hon har bra balans, min flicka. Har väl övet upp den på sin springcykel och på hästryggen. Hon är så lycklig! Jag är så lycklig! Att se min dotter cykla för första gången. Ett stort steg.

Ballerina på en smal lina

Min lilla flicka, min storskrutt. Min prinsessa som hunnit bli 4 år äldre sedan fotot togs. Hon som drömmer om att få bli en ballerina på en cirkus. Att klä sig i vackra klänningar och dansa på en tunn lina högt upp under cirkustältets tak. Hon vet inte hon, att hon har en mamma som är en riktig ballerina. Som ständigt, varje dag balanserar på en tunn tråd. Men jag är varken graciös eller vacker och klär mig inte i små rosa tyllhistorier och balettskor. Jag är tjock och klumpig och svajar hit och dit för att hålla balansen. Får inga som helst kickar av balansera högt där uppe. Jag är trött och rädd och ledsen för jag vet att minsta felsteg får mig att falla. Fallafallafalla utan skyddsnät, utan säkerthetslinor. Det blir ett hårt fall. Det gör så ont. Ont i kroppen, ont långt, långt in i själen, i hjärtat.
Det är ingen rolig balansgång, bara så energikrävande. Så tröttande. Så tungt att ta sig upp igen efter ett fall. Om och om igen.

Ibland händer det när jag står och balanserar på linan att det kommer en ljummen vind. En vänligt vindpust som tar tag i mig. Ger mig vingar och lyfter mig högt, högt upp i skyn. Svävar. Flyger. Fri som fåglarna. Som en älva.
Allt är klarare där uppe. Luften är lätt att andas, barnens skratt klingar i mina öron, blir till ljuv musik i mitt hjärta. Ögonen tåras över allt det vackra i livet. Världen är så full av färger, så full av liv. Här vill jag stanna. Här vill jag leva. Jag är stark och lycklig.
Men de där vingarna är bara lånta. Tidsbegränsade. Jag tappar dem alltid. Och utan vingar faller man. Att falla från himlen, det gör ont. Så ont att jag går sönder lite för varje gång.

Årets första dopp!

Solen kikar in bakom rullgardinen och väcker mig redan vid sjutiden. Härligt sätt att vakna på och så skönt att få ligga och morna sig en stund. Lillskrutt vaknar och kryper upp till mig. Vi ligger och myser en stund innan jag går upp. Hoppar i mina joggingskor för en liten löprunda. Det går trögt. Jag har ont i musklerna och känner mig stum och trött men tjugo minuter borde jag orka. Efter en stund springer jag på lite lättare och bestämmer mig för att ta den längre rundan på 40 minuter istället. Skogen doftar barr och skön glittrar mellan björksatmmarna. Det är sommar. Sommar. Sol. Stugan. Löpningen ger mig en tillfällig kick och jag mår ganska så bra. Efter frukost tar jag med Lillskrutt till Sunne. Vi handlar och äter glass. Försöker att inte stressa, inte ha bråttom någonstans. Fånga nuet.
När vi kommer tillbaka till sommarstugan packar vi badväskan och går ner till sjön. Det är bara ett par hundra meter. Vi sopar bort alger från stenarna och rensar bort gammal vass från strandkanten. Efter ett tag känns vattnet riktigt behagligt och vi badar, jag och barnen. Det var många år sen jag badade så tidigt. Men det var skönt. Det har varit en skön dag. En vanlig dag.

Huvudvärk och vattenläckor

Jobbigt igen. Vaknar med den förbannade huvudvärken. Blir alltid livrädd när den sätter in, rädd att den ska stanna kvar. Som den gjorde för två år sen. I tre månader gick jag med någon form av spänningshuvudvärk. Dygnet runt. Var på två olika vårdcentraler, hamnde på Sahlgrenskas akut, kollade synen hos opiker, gick hos kiropraktor och skaffade en svindyr bettskena hos tandläkaren. Inget hjälpte. Ingetingetinget. Tills jag läste nåt på nätet om bihålor och kortison. Så jag testade. Självmedicinerade med kortisonnässpray. På en vecka försvann huvudvärken. Ett mirakel. Läkaren var mycket tveksam till att kortisonspray verkligen kunde hjälpa, medan min psykolog trodde att det visst kunde ha effekt. Att en del psykpatienter behandlas med kortison mot smärtor av olika slag. Spelar ju inte så stor roll vilket. Det hjälpte på mig och det är jag tacksam över.

Rotar igenom medicinväskan men inser att jag inte har någon spray hemma och inte hinner köpa nån.Vi behöver komma iväg så att vi kan få njuta av solen i stugan i eftermiddag. Jag får ta en sväng till apoteket i Sunne imorgon.

BArnen ser på tv medan jag packar det sista, fixar fram frukost, gör iordning matsäck och bär ut i bilen. Redan vid klockan tio kommer vi iväg på den 4 timmar långa bilresan till paradiset. Ska bli skönt att komma bort några dagar. Bara få vara. Utan krav och måsten.

Huvudvärken vill inte ge sig men jag mår iallafall ganska bra. Det känns normalt. Varken upp eller ner. Tyvärr varar det inte länge. När vi kommer fram är svärmor i stugan och det visar sig att en blandare har pajjat så vi har inget vatten för tillfället. Jag bryter ihop imonbords. Mer behövs inte för att få mig att tappa fotfästet. Allt blir svartsvartsvart. Försöker behärska mig genom att dra mig undan. Sura och gråta i min ensamhet. Tar med barnen ner till sjön och där infinner sig lite ro i själen. Vinden är frisk och vågorna slår mot stenhällen. Barnen är glada och leker i vattenbrynet. Det känns lite lättare i mitt bröst. Tills vi går upp för att äta. Då kommer allt över mig igen. Orkar inte vara social så jag struntar i maten och lägger mig en stund på Storskrutts säng. Gråter förtvivlat och det är så skönt. Det var länge sen jag grät och det känns befriande. Somnar sedan en kort stund. Är så trött jämt. resten av kvällen blir ganska ok. Maken och svärmors gubbe fixar en ny blandare och vi har vatten igen. Dricker ett glas vi och lyssnar på Pearl Jam. Och hoppas på att imorgon blir en bättre dag.

En bra dag

Känner inget särskilt när jag vaknar. Är som vanligt spänd på hur dagen ska bli. Det är kyligt ute idag, första sommardagen. Första juni. Så fort tiden går. Känner mig nedstämd efter att lämnat barnen på dagis. Det tar emot att behöva gå till jobbet, trots att det är sista dagen innan en veckas ledigt. Tanken på att vända om och gå hem istället kommer snabbt men jag låter den passera. Går förbi ekbacken idag igen. Det luktar nästa lika gott som igår. Fast doften av solvarmt saknas. Men jag fyller näsan med sommar och känner mig lite piggare. På bussen kommer jag på att Eddie Vedders nya skiva kom igår, undra om den finns på Spotify? Det gör den. Blir glad över det och lyssnar förväntansfullt på den under färden in till stan. Fastnar för en låt, Sleepless Night. Spelar den om och om igen tills jag kliver in på jobbet. Typiskt mig. Att fastna för en låt och spela sönder den.

Blir en helt ok dag. En normal dag skulle jag tro. Varken upp eller ner men kanske en aning låg eftersom jag har en irriterande och tröttande huvudvärk hela dan. Dippar lite när jag kommer hem eftersom maken är lite nere. Upplever det att det är mitt fel eftersom han tycker det är trist att jag inte mår bra. Surar en stund men sen pratar vi och det känns bättre. Lagar midda, packar inför turen till stugan i helgen och nattar sedan jättetrötta barn. Hänger tvätt, packar lite till, fixar ett par saker på datorn och bestämmer mig för att ta en löp-runda. Är pigg och uppvarvad och springer fortare än vanligt. Lättare.

En bra dag.

Att aldrig veta

Måndag. Igen. Efter en helg där jag totalkrascahde efter den senaste en och en halv veckan där jag mått jättebra. Har trott att jag äntligen fått vara i mitt normala stämmningsläge igen. En tid. Men nu, efter helgen, inser jag att det nog inte var så normalt. Jag var lugn och harmonisk men alla positiva känslorna var nog lite väl klara och starka för att vara mitt vanliga jag. Alla färger lyste lite för klart. Men jag älskade det. Kändes som total och sann lycka inuti mig. En så stark kärlek till mina barn och att få vara nära dem hela tiden. En lätthet. Som att flyga, sväva fram. Så mycket härliga känslor. Så gråtmild. Dagisavslutning och Idas sommarvisa. Allting är vackert och alla stjärnor lyser så klara. Jag orkar leva, finnas, njuta av allt. Utan att vara så där speedad som jag kan vara andra dagar när jag tycker att jag är på topp. Onormalt uppvarvad. Det var jag inte nu. Bara så fullkomligt harmonisk.

Visste inte imorse hur den här dagen skulle bli. Det vet jag aldrig. Kommer jag att ligga och kräla på botten i dysterhetens träsk allt för orkeslös för att ens försöka orka simma eller kommer jag flyga högt upp bland molnen som en fri fågel? Eller kämpa för att iallafall hålla huvudet över ytan? Eller simma fram genom vardagen utan större bekymmer? Jag vet aldrig och det tär så mycket.

Efter bara 10 minuter visste jag efter att ha snäst åt barnen för att de frågar något som jag tycker är totalt onödigt. I min värld. Känner mig nedtyngd och uppgiven över faktumet att ännu en skitdag precis har börjat. Låser in mig på toaletten en stund och samlar kraft för att orka ta barnen till dagis. Öppnar ytterdörren. En mild vind slår emot mig. Fyller mina näsborrar med doft av dagg, sommarvärme och syrén. Sommarmorgondoft. Jag andas in och känner lugnet komma. Känner ro och lycka flytta in i mig för varje andetag. Det är en glad mamma som lämnar glada barn på dagis. Går förbi ekbacken på väg till bussen och kan inte få nog av den underbara dofterna som luften för med sig. Av värmen som äntligen kommit efter några kalla och regniga veckor. Kanske blir detta en bra dag trots allt?

Men tungsinnet hinner snart ikapp mig. För varje timme som går sjunker jag ihop mer och mer. Och efter besöket hos Sigbritt är jag där nere på botten och krälar igen. Sitter på bussen hem och vill bara gråta, åka nån annanstans, försvinna, vara själv. Sigbritt tyckte att jag skulle försöka lyssna på musik eller en ljudbok eller nåt men jag förmår mig inte att sätta på musiken i ipoden. Orkar inte. Kommer bara gråta. Eller inte lyssna. Bara tycka ljudet är jobbigt. Allt är så grått, så färglöst och kallt. Så tomt och sorgset i mitt hjärta. Kommer hem före Stefan och barnen. Skönt. Då hinner jag andas nån minut innan stormen av små barnarmar anfaller. Tänker att nu ska jag prova det där Sigbritt sa, att göra nåt. Städa nåt. Och se vad som händer. Om jag kan fortsätta även om jag blir irriterad. Eller vad det nu var jag skullle. Har redan glömt. Drar upp alla persienner, vädrar, sätter på en tvätt, sätter på musik, städar upp i hallen, viker gårdagens tvätt. Ökar tempot hela tiden och blir på bättre humör. Börjar känna mig uppskruvad. Barnen kommer hem och det känns bra. Stefan tänder grillen och ungarna leker på gatan. Jag städar hela tvättstugan, bär ut grejer till förrådet, skurar ur sophinken, lägger in tvätt i garderoben, dukar, fixar sallad, plockar undan disk, äter mat, badar brn samtidigt som jag spelar gitarr, läser nattsaga. Allt detta på en timme. Nattar Storskrutt. Blir jättetrött och så faller jag igen. Sjunker som en sten till botten. Ner, ner, ner. Orkar inte falla fritt hela tiden. Att aldrig veta.

För länge sen...

...var min son en liten liten skrutt. En glad skkrutt nästan jämt. Eller inte. Men här är han go och glad iallafall!

En timme...

En timme tog det innan jag kraschlandade igår. En timme var jag någotlunda lugn och avslappnad i en solstol i trädgården. Försökte njuta. Försökte vara glad. Det var skönt att bara sitta, kaffet smakade fantastiskt och jag klarade att koppla bort alla måsten som egentligen inte finns. Men att känna glädje, det gick inte. Blev alldeles förkrossad när jag insåg att det nog är just det som varit fel senaste tiden. Det finns ingen glädje i mig. Jag kan skratta och le och ha roligt korta stunder men någonstans är det inte äkta, det kommer inte inifrån hjärtat. Inte så att jag gör mig till, nej jag kan skratta för att nåhot är roligt, känns bra. Men det är inte den där djupa känslan av att vara GLAD. Fick panik när jag förstod det. Måste, måste prata med Sigbritt nu (min psykolog). Men det är två!!! veckor kvar och jag vet att hon inte har några tider:-(

Att bara vara

Jag har svårt att bara vara. Bara finnas i sunden. Vara avslappnad, ta det lugnt och inte hela tiden låta tankarna vara ett steg före. Någon annanstans. I något måste.
Jag vill kunna strunta i det. Slänga alla måsten på komposthögen. Låta dem brytas ner i sina beståndsdelar. Bli till jord. Till nytt liv. Riktigt liv. Ett liv där måstena blir blommor och där jag bara plockar de allra vackraste, de som doftar ljuvligt och fyller mig med lycka och harmoni. Allt ogräs får vara. Låta det växa bara. Eller rycka loss det och kasta på komposten igen. Kanske det blir en vackrare blommas nästa gång måstet börjar gro.
Idag vab:ar jag, är hemma med prickigt barn. Såg fram emot att få vara hemma från jobbet. Få vara med mina fina skruttar.
Solen skiner, det är varmt och skönt. Mamma-viljan, lusten att vara den glada, roliiga påhittiga supermamman, slår till med full kraft. Slottskogen! Klart jag ska ta med barnen till Slottskogen. Picknick och snabba barnben som springer i gräset. Barnen kommer att älska mig för att jag är en sån påhittig mamma. En mamma som gör en massa saker med sina barn. En mamma som fyller dem med vackra barndomsminnen de kommer att bära med sig genom livet.
Jag börjar planera. Stöka, böka, packa, steka pannkakor. I mitt huvud. Vilken härlig, mysig dag vi kommer att få!

Men snart börjar stressen krypa i mig. Positiva tankar fyllda med energi byts som i ett trollslag mot negativa. Bussresa, spårvagn, kissnödiga ungar, kladdig mat, soligt, varmt svettigt. Långt att gå. Mammahumöret sjunker som en sten till botten. Tankarna velar hit och dit, beslutsångesten bultar i brösten och stressen kryper under skinnet. Skruttungarna har börjat tjaffsa med varandra och jag orkar inte. Jag är arg och irriterad. Biter ihop. Åskmolnet växer. Skuttarna busar när jag ska borsta tänder oc hår. Min aögon ser sand och damm överallt. Obäddade sängar, odiskad disk och ett tvätt berg som växer för varje negativ tanke.Forcerad, irriterad, frustrerad. Tårögd. In med tvätten i maskinen. Fort, fort går det. Inte störa mig nu. Tar fram en trasa och är beredd att ta mig an smuts och damm.

Men. Idag stoppar jag. Stannar upp. Blir jag lyckligare när allt är städat och rent? Nej. Då börjar jag om och hittar annat istället. Idag ska jag strunta i det. Strunta i alla måsten som min hjärna hittar på. Idag ska jag försöka att bara vara. Inga måsten, ingen picknick, inget trädgårsarbete. Bara vara. Så lätt. Så svårt. Jag vet inte om det kommer att gå men jag ska ge det en chans.

Och vet ni. Just nu leker barnen i trädgården. Lugnare än någonsin. Inget tjat på mamma, inget gnat. Jag njuter av mitt kaffe och ser ogräset och inser att trädgården inte förfalller om jag låter det vara. Dessutom gillar jag vildvuxna trädgårdar. Och mamma-vilja, supermorsan. Hon är bara en lögn. En tillräckligt bra mamma är en glad mamma. En mamam som orkar att bara vara. Just nu går det. Om bara en liten stund kanske jag faller. Det gör jag alltid. Igen och igen och igen. Men nu ska jag ta en kopp kaffe till. Och njuta.

Jakten på ett virus

Jag har jagat vattkoppsvirus åt barnen sedan förra vintern. Då hade så gott som alla ungar på mitt jobb vattkoppr och jag hade med mina skruttar ditt mitt under värsta epedim. Och förra våren dök det upp några fall även på barnens förskola. Men inte då, att mina älsklingar blev sjuka.
Så bröt en ny omgång ut strax efter jul på Lillskrutts avdelning. Jag har väntat och väntat. Studerat alla misstänkta prickar och hoppats. Men nej då. Bara falskt alarm. Igen. Jag och grannmamman pratade om att starta en facebook grupp: "vi som letar vattkoppor".
Men så, på påskaftonens kväll hittade jag några utslag som inte såg bekanta ut och dagen där på var de fler. Nu är Lillskrutt frisk men pillar fortfarande sönder sina sårskorpor. Här om dagen var det Storskrutts tur. Några koppor blev snabbt flera tusen. Känns det som. Så nu väntar en vecka till med några, förhoppningsvis, mysiga vabdagar. Om jag kan hålla humöret uppe.
Tänk att de dök upp till slut. Vattkopporna. Äntligen.

Dela en latte

Lycka är att sitta ute trädgården en ledig förmiddag och dela en kaffe latte med sin son. "Mamma, jag ställer koppen här så når båda" säger lillskrutt efter en stor klunk. Han är kaffetokig, min grabb. Han njuter verkligen av det och det spelar ingen roll om det är svart eller med en massa mjölk. Han sörplar glatt i sig iallafall. Storskrutt däremot tycker att det är vidrigt.

Upp och ner, ner och upp...

...grisen gal i granens topp.
Dagarna livet rinner iväg. Jag vill inte att mitt liv ska springa ifrån mig. Varför bryr jag mig om något så fånigt som om jag väger 50 eller 43?? Jag är ju knappast FET. Men jag känner mig fet som fan. Varför kan jag inte bara få vara normal. Få äta normalt. Slippa vara hungrig. Slippa vara mätt. Slippa ägna mitt liv åt kalorier. Åt upp och ner. Jag vill vara en normal mamma. Varför bry mig om ovesäntligheter. Jag är livrädd att överföra psykisk ohälsa till mina barn men hur fan ska jag rycka upp mig??? Fina psykolgen har bett mig överväga mediciner men jag är livärdd. Vem är blir jag då? Jag är ju jag och har haft alla de här problemen länge. Maten. Ångesten. Depressioner. Manier. Upp. Ner. Jag hatar svängningarna. Jag hatar att vara där nere. Må skit. Självkänslan körd i botten. Tårar. Gråt. Käsnlostormar. Men jag älskar att vara däruppe. På toppen. Orka allt. Klara allt. Diska, städa, baka, laga mat, leka med barnen, tvätta, skratta, vara världens bästa mamma. Allt på en gång. Tålamod, ork, energi till tusen. Inget kan stoppa mig. Att vara däruppe. På toppen. Dagar jag inte kan fatta att jag kan krascha. Det finns inte. Går inte. Jag är oövervinnelig. Utan att vara dumdristig. Utan att tappa kontrollen.
Och ibland de vanliga dagarna. De som bara går. Där allt är normalt. Jag är normal. Men vad är normalt? Vad är jag`Är de här svängningarna jag? Eller är det normala jag? Jag vill inte bara vara ett streck, en linje, en gråzon utan känslor. Utan upp. Utan ner. Utan skratt. Utan tårar. Men jag orkar inte med kraschlandningarna. De gör så ont. De är så hopplösa. De tar all min kraft. All min energi. Tar mer och mer för varje gång. Skäl mina barn, min man, mitt liv. Onda dagar vill jag bara försvinna. Försvinna. För allas skull.

A Beautiful Mind

A beautiful mind. My Beautiful Mind. Den ena en lysnade film med Russel Crow i huvudrollen. Den andre är varken en film eller ett mästeverk. Det är jag. Mitt liv. Mitt huvud. Mina tankar. Min berg-och-bana. Mitt eget nöjesfält. Mitt Liseberg. Mitt Gröna Lund. Whatever.
Ena stunden befinner jag mig högst upp i Fritt Fall. Adrenalinet pumpar, hjärtat rusar, livet, Jag, befinner mig på mitt på min höjdpunkt. Inget kan stoppa mig, jag är snygg och stark och lycklig. Så, på ett ögonblick, faller jag. Faller, faller.
110 kilometer i timmen och landar hårt. Kraschlandning utan säkerhetbälten. Ner, ner, ner. Aldrig ta mig upp igen. Men jag har ju betalt. Åkbandet sitter runt handleden. Bara att köra på. Tillbaka till kön. Allt är stilla. Rör sig sakta. Normalt. Tills det blir dags igen. Upp. Upp. Lyfta. Flyga. Sväva. Oövervinnelig. Tills jag faller. På nytt. Igen och igen och igen.